Förra året köpte jag och en kompis gigantiska pannåer, bamsetuber med akrylfärg och stora, breda penslar. Vi skulle göra storverk! Måla ihop. Ha ett gemensamt alterego och göra succé i New York. Bli rika. Roligt och härligt! Jag fick kånka hem pannåerna på bussen och tränga in dem i min lilla ateljé. Sen skulle vi få ihop en gemensam målartid. Det fick vi inte. Den ena pannån fick jag kånka tillbaka till stan på en annan busstur eftersom kompisen behövde den. Min pannå stod. Och färgerna stod. Hela året stod de och dammade. Sommaren kom. Jag testade torrpasteller medan akryltuberna vred på sig. Jag köpte mindre pannåer för att våga komma igång. Det gjorde jag inte. Köpte ännu mindre pannåer och en mängd små tuber. Tog fram mina små, små penslar. Och vad blev det? Jo, Nettiplätten och Gittemitten. Jag och en storasyster. Hamnade i det där ’’vill-göra–likt’’-träsket. Pet å pet. Inga stora härliga penseldrag med baskern på sned. Nåja, det var mycket tillfredsställande att ha brutit med akryl-ångest-monstret. Nu är färgerna invigda. Själen fått mer frid.
Så här blev den först. Då visade jag den för Gittemitten till höger. Min syster Bim. Hon tyckte inte att hon var sig lik. Suck! På´t igen. Likt å likt. Som om det var så lätt.
Slutligen blev den så här och syster var nöjd. Jag signerade genast tavlan. Som ju konstnärer gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar